Hon är kvinna, mamma och plastikkirurg — det patienterna vill ha hjälp med har hon själv upplevt
Under sommaren presenterar vi några av våra medarbetare, för att lära känna dem lite närmare. Vi fick ett samtal med Akademiklinikens plastikkirurg Angelica Hagelberg — om att vara kvinna, om kroppen efter graviditet — och kärlek på lasarett.
Det går att se när Angelica Hagelberg “blir kirurg” i ett samtal. Hon föreslår aldrig någonting själv, och det känns inte som om hon studerar människor runtomkring. Men när hon får frågan om något specifikt — som “kan jag göra ett ansiktslyft?” så händer något. Först ler hon lite, sen gör hon ett hummande ljud och ögonen smalnar en aning.
Det är som om hon börjar se på ett annat vis, samtidigt som hennes händer vaknar till liv. Så tittar hon lite från sidan, och vrider på huvudet för att ta in flera vinklar. Ibland kommer ena handen fram och hon drar en linje i luften.
För likt en konstnär består hennes arbete i att skapa symmetrier, former och en harmoni som ser helt självklar ut. Som om den alltid funnits där.
Hur kom det sig att du blev plastikkirurg?
Hon var 14 år när hon kom in i en operationssal för första gången, berättar Angelica. Uppflugen på en liten pall, i full kirurg-mundering fick hon stå och titta rakt ner på ett bultande hjärta som slog. Med en pappa som var kardiolog hade Angelica tjatat till sig en lite mer spännande prao-plats än klasskompisarna i åttan. Hon minns det gröna kaklet och att hon tyckte det var väldigt rent. Allt hade skrubbats och desinficerats.
Hon minns också sin fascination inför kirurgerna — och hur deras händer rörde sig när de arbetade. Metodiskt, noggrant, precist. På och inuti en annan människa. Lite som när hennes mamma tålmodigt lärt henne brodera korsstygn som barn — det pilliga arbetet blev bara godkänt om hon verkligen koncentrerade sig, inte gav upp, och envetet fortsatte att öva.
Var du en sån som alltid var bäst i klassen?
Det var långt ifrån självklart att Angelica Hagberg skulle bli kirurg — eller ens att hon skulle kunna bli läkare. I gymnasiet läste hon samhällsvetenskaplig linje, och när alla hennes vänner redan hade börjat läsa till ekonomer och jurister fick hon plugga upp sina betyg för att kunna söka till läkarlinjen. Till slut hade hon också skrivit ett så bra högskoleprov att det skulle kunna gå vägen. På den tiden fick man ringa in till universitets-antagningen för att veta hur det gått.
“Jag stod på NK och ringde från en sån där betal-telefon — det här var före mobiltelefonerna! — och de sa att jag fått plats. Då tänkte jag att nu börjar livet — på riktigt.”
Var det som Gray’s Anatomy, eller är det “snällare” på läkarlinjen i Sverige?
Redan första dagen på läkarlinjen fick studenterna frågan om de hade bestämt sig för sin framtida specialisering, och när Angelica — som en av två kvinnliga studenter — räckte upp handen och sade “kirurg” möttes hon av lite hånfulla kommentarer. Hur skulle hon ens kunna veta det, eller än mindre våga ha den höga ambitionen? Som kvinna dessutom?
För det är inte bara en myt från teve-serier att kirurg-yrket domineras av manliga läkare med stora personligheter, visade det sig. På thorax-kliniken på Karolinska Sjukhuset, där Angelica efter några år började som hjärtkirurg, var det en hård och ganska maskulin miljö, där stora medicinska legendarer satte tonen. Inom juridik är det försvarsadvokaterna och inom militären är det stridspiloterna som befinner sig längst fram, inom det allra svåraste och mest riskabla som går att göra. Bland läkare är det kirurgerna.
Hur går det att få ihop livet som kvinna, mamma och specialistläkare?
Det är inte helt enkelt. I en sådan yrkeskategori är det inte givet för en kvinna att kunna bilda familj. Angelica hade, likt de manliga kirurgerna, inte några planer på att skaffa en hemmafru så småningom, för att helt kunna gå upp i sitt arbete. Som kvinna var kanske därför lösningen att inte få barn alls, tänkte hon på den tiden.
“Jag hade faktiskt ingen barnlängtan. Men så träffade jag en man….”
Först berättade hon ingenting på jobbet. Men den dagen hon råkade svimma rakt in i en hjärt- och lungmaskin fick hon erkänna det som hon insåg inte skulle tas emot särskilt väl, och dessutom göra det svårare att få en fast tjänst som hjärtkirurg på kliniken: Hon var gravid med sitt första barn.
Då bytte du inriktning inom kirurgin, mitt i allt?
Några som däremot tycktes ha en lite annan attityd kring mycket av det hon mött var plastikkirurgerna, som ibland kallades in för att ta vid när själva hjärtoperationen var utförd. Deras arbete fokuserade ofta på huden, och att återställa och rekonstruera patienten efter stora ingrepp. När Angelica fick chansen att byta specialitet och fokusera på mikrokirurgi vid Linköpings Universitetssjukhus blev det början till hennes nya specialområde — där hennes nya chef också visade tycka det var normalt att vara förälder och kirurg samtidigt.
“För honom var det inget konstigt, han hade fem barn själv hemma.”
Vad innebär mikrokirurgi där du har din bakgrund, och hur hänger det ihop med plastikkirurgi?
Mikrokirurgi är en särskild specialisering inom plastikkirurgi och innehåller bland annat en ännu mer förfinad form av broderi — där kärl måste sys ihop under huden med hjälp av mikroskop, för att sedan kunna täckas med hud. Det görs bland annat när vävnad måste flyttas från olika delar av kroppen, för att till exempel bygga ett nytt bröst. Vid det här laget var Angelica 32, och hade en liten ettåring hemma — men det fick gå ändå. Hon älskade sitt nya jobb, där kirurgerna arbetade i team, ofta med andra specialläkare, som neurologer och ortopeder, vid stora olyckor, svåra tumörer och rekonstruktioner.
Och där hade hon nog fortfarande varit kvar, om inte livet kommit mellan ännu en gång.
Hur hamnade du på Akademikliniken?
Tillbaka i Stockholm som ensamstående småbarnsmamma efter en separation ringde Angelica till Jan Jernbeck, som var en av grundarna till Akademikliniken. Kunde hon kanske få jobba där? Hon blev inbjuden till kliniken och under tre månader gick hon bredvid honom på alla konsultationer, operationer och patientbesök. Till slut fick hon frågan om att bli en av Akademiklinikens plastikkirurger.
Vid det här laget hade Angelica expertisen, specialkunskaperna och erfarenheten — men det tog tid och var en omställning att gå till Skandinaviens största privata sjukhus för plastikkirurgi. Här var patienterna friska och ville göra en förändring eller förbättring — och ibland rekonstruera något som kanske gått förlorat med tiden. Men på frivillig väg och som privata patienter, den här gången.
Hur gick det att byta från offentlig till privat tjänst som läkare?
För Angelica handlade det allra främst om att bli bättre på en ny typ av kommunikation, berättar hon. Där det fortfarande ofta handlar om avancerade ingrepp, men som inte är akuta eller handlar om liv och död. Och där ingick i ännu större grad att ta sig tid att lyssna ordentligt på patienten, för att verkligen förstå vad som ska göras.
“Jag brukar börja med att fråga ‘vad vill du uppnå?’ innan jag själv börjar prata.”
Vad är viktigt för dig när du möter en ny patient?
“Jag försöker också börja lära känna patienten redan när vi ses första gången, på en konsultation. Vem är det, hur lever den här personen sitt liv? Hur tänker de sig att en förändring ska gå till och vad är viktigast för dem?”
Du är känd hos dina patienter för att vara extremt noggrann. Varför kommer patienter till dig från början?
Under åren har Angelicas rykte och namn främst byggts upp inom bukplastik, bröstoperationer och olika typer av ansiktskirurgi. Oftast söker sig nya patienter till henne på rekommendation från en vän, vilket är det allra bästa betyget för en plastikkirurg. De flesta av hennes patienter är kvinnor och över fyrtio, även om hon också tar emot många yngre patienter.
De flesta som kommer har en ganska klar uppfattning om vad de vill och har utbildat sig genom att läsa på och att prata med vänner — men det händer också att de vänder sig direkt till Angelica.
Hur blev du expert på det som brukar kallas för “mommy makeover”?
“Allt som handlar om ‘efter graviditet’ är mitt särskilda område, och där har jag också mycket personlig erfarenhet att bidra med. Eller bara ‘tiden’ och vad den gör med oss kvinnor, kanske man kan säga.”
Det har hon själv erfarenhet av, efter att själv ha gått igenom flera plastikkirurgiska ingrepp.
Du vet också hur det är att få barn lite senare, och vad det gör med kroppen?
Angelica var 46 när hon födde sitt andra barn, och hon märkte ganska snart att kroppen inte riktigt betedde sig som efter första graviditeten.
“Hela min mage stod rakt ut, som ett slags paket i mitten,” säger hon och visar hon med händerna.
Vad hände med dina magmuskler efter att du själv fött barn?
Magmusklerna hade delat på sig, som de ofta gör, och visade inga tecken på att gå tillbaka av sig självt. Hon valde därför att göra en bukplastik, där både magmusklerna syddes ihop och ett navelbråck efter graviditeten lagades.
Som kirurg tycker hon idag att det känns värdefullt både att själv ha gått igenom förändringar från graviditeter — och samtidigt också veta hur det känns och vad man upplever före, under och efter samma typ av ingrepp som hon nu utför på sina patienter.
Med patienter, som ofta har haft problem i många år efter en förlossning innan de söker hjälp privat, kan Angelica ibland ställa sig upp 0ch visa hur resultatet blev. Under magen, vid bikinilinjen, syns ett svagt ärr, som efter ett kejsarsnitt.
Du har flera egna erfarenheter av samma sorts kirurgi som du utför på dina patienter?
Det stämmer: Angelica har också själv genomgått en bröstoperation, vilket många söker sig till henne för. Förminskning, förstoring eller lyft av bröst är ett annat av de mest efterfrågade ingreppen hos kvinnor som gått igenom graviditet, eller bara önskar en förändring.
Tror du det gör skillnad att du är kvinna och kirurg, för den som söker sig till dig?
Kanske, funderar hon: Ibland berättar patienter också för henne att det kan kännas lättare att prata med en kvinna. Det kan vara enklare att visa sig utan kläder, och prata om intima detaljer kring kroppen.
Går det bra att komma till dig utan att sen bestämma sig för operation direkt?
Det är precis det som är meningen med en konsultation, tycker hon. Att få tid att fundera och känna efter vad som är rätt — oavsett hur lång tid det tar. Det är ingen liten sak, och det kan behövas tid att komma fram till beslut.
“Jag ska ju förtjäna deras förtroende, för att de bokstavligen ska känna att de kan lägga sig i mina händer.”
Och det är precis som det ska vara, tycker Angelica. För hur välutbildad och välinformerad en patient kan vara i sitt eget liv, så är det lätt att känna sig en aning i underläge inför en läkare, och en kirurg, även om man sökt sig dit på egen hand. Detta är Angelica väldigt medveten om, och hon försöker besvara alla frågor — inklusive om sig själv — som kan komma upp. Det är meningen att det ska gå att lära känna henne lite, och först när patienten är helt bekväm är Angelica själv bekväm med att gå vidare.
Hur är det med komplikationer, vad bör man oroa sig för?
Graden av komplikationer är densamma på Akademikliniken som internationellt — runt tio procent av patienter kan till exempel få en mindre infektion efter ett ingrepp, men det går nästan alltid att lösa direkt med behandling. För Angelica är det viktigt att vara tillgänglig nästan dygnet runt för sina patienter under veckorna efter en operation, och hennes patient får ett privat mobilnummer för att kunna höra av sig direkt.
Ibland behövs också en korrigering.
“Det kan handla om tålamod, och jag kan ärligt säga att ger mig inte förrän det blir riktigt bra.”
Men hur avgör man egentligen om en plastikkirurg har samma uppfattning om estetik som man själv har? Tänk om de tycker något helt annat är snyggt och vad som är rätt proportioner?
“Hela min estetik går ut på att det inte ska se ‘gjort’ ut”, säger Angelica.
“Det ska inte gå att se att det är opererat — då har jag lyckats. Bra kirurgi syns inte. Men man kan ha olika idéer om vad som ska uppnås — hur stor ‘skillnad’ det faktiskt kan bli. Ibland avråder jag från operation eftersom jag tror att förändringen blir för liten för patienten.”
“Vad jag tycker är ‘stora bröst’ kan vara något annat än en patient tycker, så vi kan alltid diskutera fram och tillbaka. Ibland kan det hjälpa när någon tar med en bild, så jag får en uppfattning om vad de tänker på. En del vet exakt vad de vill, medan andra måste fundera längre.”
Så hur ska man tänka som patient när det gäller kirurgi och sådant som kan göras med hud- och injektionsbehandlingar — och hur vet man vad som är bäst?
Där har Akademikliniken en klar fördel tycker Angelica, eftersom allt ryms under samma tak — hon kan få en patient refererad från en injektions-sjuksköterska, och ibland hänvisar hon själv till något annat än kirurgi. För några år sedan genomförde hon en studie om coolsculpting, det vill säga fettfrysning, för att kunna ändra formen på delar av kroppen, som mage, lår och armar.
“Kirurgi är inte rätt för alla, men vi har den kunskapen här också, om andra alternativ och metoder. Ibland kan en hudterapeut hos oss se att det som en kund i själva verket skulle kunna bli bättre med kirurgi, och ibland föreslår jag att en liten förbättring istället skulle kunna ske med injektion, till exempel.”
Rekommenderar du alltid kirurgi för den som söker till Akademikliniken?
“Numera finns det så mycket man kan göra utan att skära i någon. När man börjar komma upp i åren så blir det svårare, men de ingrepp vi gör nu är så mycket mindre och mer precisa än det som man till exempel tänkte på som en ansiktslyftning förr i tiden.”
Vi har hört att du också tar med dig jobbet hem ibland….?
Det stämmer, berättar Angelica. Efter några år hos Akademikliniken blev det nämligen också lite kärlek på lasarett.
“Vi delade en kanelbulle, och jag tyckte han hade fina ljusblå ögon som tittade fram ovanför kirurgmasken.”
Bakom masken fanns doktor Ulf Samuelsson, som är en av Sveriges mest erfarna plastikkirurger, bland annat på alla former av ögon- och ansiktskirurgi. Det är också med honom Angelica har sin yngste son.
Hur ser du på fåfänga och skönhetsideal — kan det vara något positivt?
“En gång gick jag till skolan i papiljotter för jag ville ha lockigt hår på niornas bal. Det är mitt första minne av att verkligen intressera mig för utseende — att det var viktigt — även om jag nog absolut brydde mig före dess. Nuförtiden vet jag också hur mycket som går att göra, och hur bra det kan bli, men kirurgi är ju aldrig något man genomgår lättvindigt. Jag är glad för det jag själv har gjort, men jag har inte några planer på att göra mer just nu.”
För egen del försöker hon ta hand om sig och träna, och det händer att hon sätter lite botox i pannan på sig själv, på grund av tidsbrist. Med en son på två och ett halvt år och en dotter på femton finns inte mängder av tid att göra behandlingar eller något större än så.
Händerna är fortfarande hennes allra viktigaste redskap, med kortklippta naglar på fingrarna som ofta gör rörelser i luften när hon beskriver en form eller en linje hon vill skapa.
Men är det något fult — eller snarare ett tecken på självständighet och frigörelse; att den som har möjlighet kan söka hjälp av plastikkirurgi för att förändra sitt utseende och sin kropp?
För Angelica, som ofta får frågan, är det viktigt att aldrig vara dömande — man ska inte behöva motivera varför man söker sig till en plastikkirurgisk konsultation. Det kan vara på grund av något som är ett besvär, eller något som handlar om funktion, eller något som är avsett att förbättras eller bli vackrare. Det spelar ingen roll, eftersom det är ett så djupt personligt beslut, som ska omgärdas av frihet och självbestämmande.
Vid det här laget har hon träffat så många patienter som säger sig ha fått avsevärt bättre livskvalitet efter ett ingrepp — att det räcker som både förklaring och motivering.
“När någon kommer tillbaka och berättar hur det har gjort livet bättre, vad det än beror på, får jag min absolut största kick. Ibland kommer också patienter tillbaka flera år senare, och vill prata om något annat. Det är det allra finaste förtroendet — att det blivit så bra, och att de är så nöjda, att de kommer tillbaka till mig i en annan del av livet.”